Katt för sin hatt

Jag har alltid varit mer av en hundmänniska än en kattmänniska, kanske främst på grund av omständigheterna. Min familj har haft hund och detsamma gällde mina vänner när jag växte upp. De få katter jag träffade var allt annat än keliga och en eller två gav mig rivmärken som tack för mötet. Det gjorde att jag växte upp med känslan av att katter nog inte gick att lita på. När jag sedan fick höra att en katt som viftar på svansen signalerar något helt annat än en hund som gör detsamma blev jag säker på att jag aldrig skulle förstå mig på katter och att det nog var bäst att hålla sig borta från dem.

I vuxen ålder har denna bild rehabiliterats nästan fullt ut. Jag föredrar fortfarande de katter som beter sig som hundar men jag har lärt mig att också uppskatta katters totala brist på intresse för människans försök att kommunicera. Tack vare internet går det knappt en dag utan att en söt kattvideo hittar fram till mig. Långfilmer om katter är dock mer sällsynta, och kanske ska vi vara tacksamma för det. För varje Mästerkatten finns det nämligen en Garfield: The Movie - en pinsam påminnelse om att även Bill Murray behöver pengar ibland.

En nyare kattfilm är fjolårets Keanu, en actionkomedi med komikerduon Keegan-Michael Key och Jordan Peele. Här blir en liten kattunge kidnappad och de annars rätt timida kusinerna Rell och Clarence hamnar mitt i den undre världens gängbråk på jakt efter katten. Samma år kom även Nine Lives, en film som stoltserar med skådespelare som Kevin Spacey, Christopher Walken och Jennifer Garner. Spacey spelar en framgångsrik affärsman som försummar sin familj. När dottern önskar sig en katt i födelsedagspresent kommer Walkens udda djuraffärsägare in i bilden. Det ena leder till det andra och vips har Spaceys medvetande fångats i katten. Bara genom att hitta tillbaka till sin familj och finnas där för dem kan han återfå sin mänskliga skepnad. Orsaken till att du aldrig har hört talas om filmen? Se trailern, den är inte nådig.

En helt annorlunda, och ytterst sevärd, kattfilm är då den turkiska dokumentären Kedi, också från 2016. Det är Ceyda Toruns kärleksbrev till kattstaden Istanbul och en av publikfavoriterna på årets filmfestival i Göteborg. Istanbul är en stad full av katter. De flesta är herrelösa och tas om hand av alla och ingen. Ute på gatorna finns mat- och vattendepåer, cafégäster och butiksägare avvarar rester och vissa människor ägnar stora delar av sitt liv åt att ta hand om katterna runt om i staden. Ingen verkar orolig över sjukdomar eller ohyra, de kelar med katterna och ger dem medicin när de är sjuka.

Torun väljer att fokusera på några av katterna, alla med sina olika personligheter, och genom dem stöter vi även på olika livsöden i människoform. Det är ett lysande grepp. Fascinationen för katterna varvas så ständigt med berättelser som nästan i förbifarten skvallrar om brokiga livsöden. En man berättar att han hade ett nervöst sammanbrott och att katterna fungerar mycket bättre än piller som rehabilitering. En annan om hur en katt en gång ledde honom till en plånbok då han behövde pengar. Gemensamt har de respekten och vördnaden inför dessa djur som enlig filmen förstår att inte avguda människan så som hundarna gör. I Aristocats sjöng de att “en katt är alltid katt, ja katt för sin hatt” och i Kedi får vi minsann se några livslevande exempel på det.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 februari 2017