98% obehag

Jag tvekar länge. Ännu när jag redan har hittat min plats och satt mig ner i biosalongen fortsätter jag snegla mot dörren. Det finns ännu tid att ångra sig. Men ljuset släcks, den tunga röda ridån dras åt sidorna och jag sitter kvar. Och så börjar The Shallows (Finlandspremiär 30 september), Jaume Collet-Serras hajthriller med Blake Lively i huvudrollen. Collet-Serra har tidigare gjort Liam Neeson-filmerna Unknown, Non-Stop och Run All Night, samt skräckfilmen Orphan.

Den sistnämnda har jag inte sett, och kommer heller aldrig att se. Det är nämligen så att jag är livrädd för skrämmande filmer. Sådana som genremässigt beskrivs som skräckfilmer undviker jag som pesten – Saw, Hostel, The Ring, Paranormal Activity, The Blair Witch Project, glöm det! – men även filmer som är så där sekundärt skrämmande får mig att vilja springa och gömma mig (tänk Rosemary’s Baby, The Shining, Panic Room).

Jag lyckades vara tonåring när Wes Craven återupplivade slasher-filmen men där mina jämnåriga slukade allt de kom åt vågade jag se knappt halva Scream och halva I Know What You Did Last Summer, och där tog mitt saldo slut.

I gymnasiet såg jag M. Night Shyamalans Signs på en midnattsvisning på Espoo Ciné, något jag fortfarande ångrar. Det är en film jag idag på inget viss skulle klassa som en skräckis, men den hade två scener som fick mig att hoppa till av rädsla, och det räcker. En vacker dag ska jag se om den, men endast eftersom jag är helt säker på att den inte har åldrats väl.

På senare år har jag blivit aningen mer härdad. Inte så att jag står i kö för den senaste Amityville-filmatiseringen men jag har, i sällskap, vågat se både The Craft och The Facutly. Småpotatis för den sanna skräckkonnässören men för mig är det ett stort steg. Jag förstår varför folk ser på och förtjusas av skräckfilm – det här är inte den kolumnen – men jag kan bara inte jobba upp samma nyfikenhet, samma kick. Min rädsla är 98% obehag och 2% adrenalin. Det är helt enkelt inte värt det.

The Shallows då? Ja, den var säkert inte så skrämmande, men likväl såg jag den kisande med alla muskler spända och ena handen strategiskt över munnen, som för att inte skrika högt. För trots den fjantiga premissen och tröttsamt många närbilder på Blake Lively i bikini var jag med där i havet och hajen, den var ute efter mig. Och kanske är det just det – att det blir för verkligt för mig, att jag inte känner tryggheten i att det sker på film, att det är på låtsas.

Höstens övriga skräckfilmer - Blair Witch, Ouija, Don’t Breathe och Elle för att nämna några – håller jag mig därför långt borta ifrån. Till skillnad från hajar kan nämligen häxor, vålnader och psykopater dyka upp precis var och när som helst. Det först är skrämmande.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9 september 2016.