VAD VILL DU VETA?

Bakom kulisserna

Nyligen gästade den svenska regissören Ruben Östlund litteraturprogrammet Babel. Det med anledning av att manuset till filmen Turist utkommer i bokform. Tanken är att vi där kan få svar på de frågor som eventuellt uppstod under filmtittandet, och det är också en unik chans till inblick i hur Östlund arbetar. Regissören själv menar att han inte är intresserad av konventionellt manusskrivande enligt American Screen Standard (endast repliker och torftiga scenanvisningar) utan vill lägga in beskrivningar av exakt vad det är han är ute efter i en specifik scen, vad karaktärerna tänker och även lite om deras bakgrund. Det här med utrymme för egen tolkning är inte Östlunds stil, han vill visa precis vilken ton han är ute efter.

Men vill vi ha dessa svar och förklaringar? Det är en fråga jag känner mig oerhört kluven inför.

I min egen bokhylla finns redan några manus i bokform. Favoriten är Tony Kushners pjäs Angels in America, som också blev HBO-miniserie med bland annat Meryl Streep, Al Pacino och Emma Thompson i huvudrollerna. Här finns inte bara utförliga beskrivningar av karaktärerna och intressanta scenanvisningar utan även ”playwright’s notes” där Kushner förklarar hur vissa hostningar ska låta och varnar för att det är ytterst svårt att få flygande karaktärer att funka på scen. Men det är inte bara för den där extra informationens skull som jag har manuset på bläddervänligt avstånd. Det råkar även vara en briljant och mångfacetterad text, som passar att läsas likväl som att ses.

Det finns de som inte vill veta hur det gick till under produktionen eller läsa regissörens tankar om vad filmen handlar om. Detta för att hålla illusionen intakt, inte söndra filmens universum. För mig kan denna information tvärtom vidga filmvärlden och gör den än mer mytomspunnen. Jag tycker till exempel om att veta att det inte var meningen att en stormtrooper skulle slå huvudet i en dörrkarm i Star Wars: A New Hope (1977) och att Daniel Radcliffe sammanlagt använde 160 par glasögon under filmandet av Harry Potter-serien.

Av samma orsak vill jag gärna läsa Östlund tankar om vad som försiggår i huvudet på den skidande borgarfamiljen i Turist. För att det tar mig in i huvudet på Östlund en stund, för att det tar mig ända in i filmens tillblivande. Samtidigt kan facit döda en film, cementera den i en viss form som inte längre kan ändra trots upprepade filmtittningar. Det måste finnas utrymme för nya tankar.

Film fascinerar just för att det ofta inte finns klara och ”rätta” svar. För att tolkning är en vital del av all konst. Jag vill bibehålla rätten till min egen version av vad det är jag har sett. Tacka vet jag då regissörer som David Lynch. På dvd:n till Mulholland Drive (2001) erbjuder han tio ”ledtrådar” för den som vill lösa de oändligt många gåtor som filmen bjuder på. Bland annat ber han tittaren notera när en röd lampskärm syns, fundera på vem som ger en nyckel åt vem och ifrågasätta var tant Ruth befinner sig. Garanterat är att några av ledtrådarna inte alls hjälper, utan bara komplicerar saker ytterligare. David Lynch är nämligen inte intresserad av att ge oss några svar eller enkla vägar in i hans hjärna. Därför fortsätter jag leta.

Publicerad i Åbo Underrättelser fredag 3 april 2015.