POINT BREAK & KOLLEKTIV

Film som kollektiv upplevelse

Härom veckan såg jag om 90-talsfilmen Point Break med några vänner. Keanu Reeves och Patrick Swayze surfar medan Reeves egentligen jagar bankrånare som undercover FBI-agent. Sedan hoppar de lite fallskärm och filosoferar kring den perfekta vågen. Det är en imponerande uppvisning i extremsportiga actionscener och träigt skådespeleri.

Filmen har i sin tur gett upphov till fenomenet Point Break Live! som startade i Seattle 2003. Jaime Keeling och Jamie Hook skapade då en interaktiv teaterföreställning som inte bara överöser publiken med vatten och fejkblod utan även låter en åskådare spela Johnny Utah (Reeves roll). Varje föreställning börjar med att några frivilliga medlemmar ur publiken provspelar för rollen. Resten av åskådarna väljer vinnaren genom en ”Keanu Woah-O-Meter”. Den utvalda Johnny Utah spelar sedan med resten av ensemblen och läser alla sina repliker från luntlappar. Varför denna procedur? Jo, för att kunna fånga Revees sätt att spela. Skaparna anser nämligen att bara en otränad och oförberedd ”skådespelare” som läser replikerna innantill kan efterlikna Keanu Reeves råa spelstil. De hade inlett produktionen med att låta utbildade skådespelare ta sig an rollen, men insåg snabbt att alla var för bra.

Förutom underhållning ser jag showen som ett exempel på viljan och önskan att dela och kommunicera något som i grunden är en solitär upplevelse, nämligen att se på film. Att gå på bio är ingen social handling, trots att många går i sällskap. Biomörkret skiljer en från de som sitter bredvid och det anses förkastligt att prata under filmen, svara i telefon, eller prassla alldeles för mycket med godispåsen. Andra ser främst film på sin dator (vare sig det är hemma eller på bussen), kanske samtidigt som de kollar mailen, skummar Facebook och breder en smörgås.

Jag tror att många hungrar efter en mer kollektiv filmupplevelse. Ett bra exempel är de oerhört populära sing-along-visningarna som många biografer, även i Finland, har börjat ordna. Visningar, främst av populära musikalfilmer (Grease, Mamma Mia, Frozen), där publiken uppmuntras att sjunga med och på så sätt aktivt delta och interagera med varandra och filmen.

Även musikalavsnittet från serien Buffy the Vampire Slayer blev ett populärt sing-along fenomen i USA under en kort period men arrangörerna var tvungna att sluta då FOX satte ner foten. Rättigheten att visa avsnittet involverade nämligen inte avgiftsbelagda biovisningar. Kultfilmen The Room är ett annat exempel, trots att inga musikaliska inslag förekommer. Här nöjer sig publiken med att häckla karaktärerna och kasta plastskedar.

Det här är inget nytt fenomen. Redan 1976 började Rocky Horror Picture Show midnattsvisas i New York och det dröjde inte länge innan publiken både sjöng med, klädde ut sig och kastade saker på bioduken. Läraren Louise Farese Jr. anses vara upphovskvinna till fenomenet att ropa saker åt filmkaraktärerna. När hon såg Janet (Susan Sarandon) placera en tidning på huvudet, för att skydda sig från regn, ropade hon ”köp ett paraply, din snåla jävel!”. Ett kulturellt fenomen hade skapats, och åskådarna var inte längre ensamma i biosalongen, de var där tillsammans.

Publicerad i Åbo Underrättelser fredag 20 mars 2015.