När jag hörde om attacken i Paris gjorde jag som många andra i mitt Facebook-flöde. Jag skrev Je suis Charlie, och senare på dagen stod jag på Åbo torg för att demonstrera mot våldet, för offren.
Efteråt hade jag en hetsig diskussion med en nära vän om ifall det var ett problem att några som deltog hade "för yttrandefriheten"-skyltar. Han tyckte inte att det Charlie Hebdo sysslade med var yttrandefrihet. Jag försökte förklara att jag inte heller tyckte det men att man inte kan gå omkring och skjuta folk för det. Efter den hetsiga inledningen hade vi ett fint och komplicerat samtal om hela situationen. Konspirationsteorier, försök att konkretisera gränsen mellan yttrandefrihet och kränkning, rädslan för att detta nu leder till ännu mer islamofobi, rasism, segregering, nationalism - allt sånt som Europa/världen redan genomsyras av. Att diskussionen skulle vändas bort från fördömandet av själva aktionen till att blir ett hyllande av det som Charlie Hebdo konkret sysslade med. Och så klart var det exakt det som hände.
När jag tog orden Je suis Charlie i min mun trodde jag naivt nog att jag kunde göra det utan att bli en del av ett större narrativ som jag varken stöder eller förstår. Narrativet om hur Charlie Hebdo med sina respektlösa karikatyrer är yttrandefrihetens högborg och att rätten till just den sortens kränkingar är det som måste försvaras! Att allt är tillåtet i yttrandefrihetens namn.
Jag trodde att jag kunde vara Charlie som stöd åt de som förlorat nära vänner och familjemedlemmar utan att vara Charlie som stöd för själva tidningen. Jag tvivlar nu på att det går att separera dessa två betydelser. Så. Je ne suis pas Charlie, mais je suis ledsen över det som hände, på många plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar