FÖRSÖK ATT FÅNGA TIDEN

Det finns en ikonisk scen i Safety Last! från 1923 där Harold Lloyd klättrar upp för en höghusfasad och blir hängande i en stor klocka. Han både har och har inte ”tiden på sin sida”, så att säga.

Den här scenen får mig att tänka på Christian Marclays 24 timmar långa konstinstallation The Clock från 2011. Marclay har samlat ihop klipp från 100 år av filmhistoria och skapat en montagefilm som fungerar som en klocka. Den går dygnet runt samtidigt som den visar filmklipp och scener där klockor syns, där tid diskuteras eller där tiden på ett eller annat sätt är central. Så klockan 12.05 i realtid ser åskådaren ett klipp från American Gigolo där Richard Gere sjunger och väljer kläder medan hans klockradio visar 12.05.

Det är ett imponerande projekt, som jag tyvärr endast sett snuttar av (googla så hittar ni). Men tiden i film är inte alltid så konkret som ett armbandsur eller en kyrkklocka, och ofta sveper den förbi oss i stora gester.

På lite mer än två timmar går vi till exempel från universums födelse till nutid i Terrence Malicks episka Tree of Life (2011).

Andra gånger kräver den att vi ska gå med på att den nästintill står stilla. Jag tänker på otaliga scener där en bomb tickar ner från 10 till 1 medan minuter av filmat material förflyter.

Illusionen av att saker händer i realtid är också beprövad. I Phone Booth (2003) är Colin Farrell fast i en telefonkiosk precis lika länge som vi ser honom där. I Tom Tykwers Lola rennt (1998) utspelar sig händelserna under 20 minuter, men Tykwer låter oss se dessa 20 minuter tre gånger, med olika resultat. Och i Agnes Vardas briljanta Cléo de 5 à 7 (1962) följer vi huvudpersonen Cleo (Corinne Marchand) mellan, just det, fem och sju på eftermiddagen. Filmen utspelar sig inte i realtid (den är endast 90 minuter lång) men illusionen av att leva med Cleo i två timmar av hennes liv finns där.

En regissör som specialiserat sig på tidsexperiment är Richard Linklater. I lågbudgetfilmen Tape (2001) befinner sig tre personer i ett motellrum under loppet av en och en halv timme. 90 minuter av deras liv är 90 minuter av våra liv.

I den hittills tredelade Before-serien (Before Sunset, Before Sunrise, Before Midnight) har vi fått följa karaktärerna Celine (Julie Delpy) och Jesse (Ethan Hawke) under 18 år. Serien fick sin början 1995, andra delen kom 2004 och den tredje under förra året. Det är en ovanlig företeelse, att få följa samma karaktärer under så lång tid, och att se åldern och erfarenheten speglas i skådespelarnas ansikten. Det är något den bästa av sminkare inte kan tävla med.

Linklaters senaste projekt påbörjades redan 2002. Den då 7-åriga Ellar Coltrane fick huvudrollen och så började Linklater filma honom. I 12 år. Resultatet är filmen Boyhood som nyligen haft premiär i USA och som når finländska biografer i oktober.

Filmen följer Mason (Coltrane) från ålder 6 till 18, medan han växer upp och formas som männi­ska. Hans frånskilda föräldrar spelas av Patricia Arquette och Linklater-stammisen Hawke, medan Linklaters egen dotter Lorelei spelar hans syster. Det är alltså inte fråga om en dokumentär trots att greppet för tankarna ditåt, utan en spelfilm. Boyhood är ett makalöst projekt och en sann tidskapsel. Vad har hänt i mitt liv de senaste 12 åren? Och hur skulle åren se ut sammanfattade på tre timmar? Kanske det är dags att börja filma nu?

Publicerad i Hufvudstadsbladet 18 juli 2014.