tisdag 30 maj 2017

Lynch Lynch Lynch

Det händer igen. Tv-serien Twin Peaks har återuppstått och alla vänder blicken mot det lilla samhället som för över 25 år sedan skakades av Laura Palmers död. Där Agent Dale Cooper drack starkt svart kaffe och Bob lurade bakom vardagsrumssoffan. Där det fanns idel mörker bakom den besynnerliga ytan.

Det är både samma värld och en helt annan vi får stiga in i ett kvartssekel senare. Lynch har varit väldigt förtegen om handlingen och det är både typiskt och förståeligt. Här gäller det att hitta balansen mellan nostalgi och utveckling. ”Är det här framtiden eller det förflutna?” frågar den enarmade mannen i det röda rummet, och det är den frågan vi som publik också får tampas med. Är detta Twin Peaks så som vi minns det eller något helt annat, besläktat, nytt?

Som uppladdning inför Twin Peaks: The Return visade en av Malmös biografer några äldre filmer av Lynch. Jag fick således chansen att se min absoluta favoritfilm Mulholland Drive på bio igen, för första gången sedan premiären 2001. Upplevelsen sitter i, och jag märker att trots återbesöket i Twin Peaks är en del av mig kvar på Mulholland Drive. Där en svart limousine långsamt tar sig fram i kvällsmörkret. Där en kvinna med minnesförlust möter en skådespelerska med stora drömmar. Där identiteter förskjuts och smälter samman. Där det finns idel mörker bakom den hoppfulla ytan.

Mulholland Drive är inte så långt ifrån Twin Peaks. Hos Lynch länkas platserna ihop av den distinkta dialogen, tonen, mörkret och framförallt musiken, signerad Angelo Badalamenti. Han har en diger erfarenhet av att jobba tillsammans med Lynch – faktiskt har han gjort musiken till sex av tio Lynchfilmer samt webbserien Rabbits och alla säsonger av Twin Peaks.

Från början anställdes han som röstcoach åt Isabella Rossellini när Lynch filmade Blue Velvet. Tanken var att Rossellini skulle sjunga en version av Tim Buckleys Song to the Siren. Lynch var inspirerad av This Mortal Coils cover men lyckades aldrig få rättigheterna. Lynch och Badalamenti skrev istället Mysteries of Love tillsammans och Badalamenti fick rollen som pianist. Och Song to the Siren – den hamnade i Lost Highway istället, signerad just This Mortal Coil.

Mulholland Drive var också ämnad för TV från början. Lynch filmade den som ett 90-minuter långt pilotavsnitt för en tv-serie men då ingen ville köpa den skrev han om manuset och fortsatte filma. Enligt Sherilyn Fenn, som spelar Audrey Horne i Twin Peaks, var premissen för Mulholland Drive först tänkt som en spin off-film med Audrey Horne i huvudrollen. Men det usla mottagandet som filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me fick gjorde att Lynch skrotade alla liknande planer. Låt oss hoppas att Audrey får leva vidare i nya Twin Peaks istället, och att resultatet är minst lika nervkittlande som färden längs Mulholland Drive.

Publicerad i Åbo Underrättelser 26 maj 2017.

onsdag 17 maj 2017

Isabelle Huppert, 12 poäng


Det är den tiden på året, då Europa samlas kring det som förenar oss alla: dålig musik och underliga scenshower. Fenomenet som stavas Eurovisionen. Semifinalerna är avklarade och finalisterna är redo för finalen imorgon. Men för den som vill ladda inför festen med en film eller två är det relativt svårt. Filmerna om Eurovisionen är nämligen nästintill obefintliga.

Kanske för att evenemanget i sig är ett sådant spektakel att det är svårt att överträffa. Här samlas nämligen alla möjliga känslolägen och karaktärer. I år finns översvallande ballader, en gorilla, en man med ett hästhuvud, rekvisita i form av en långa fläta, rumänsk joddelsång och en svensk Dressman-reklam. Utöver det har vi ett stående inslag av kompisröstande, en och annan skandal och lite politiskt drama. Eurovisionen är som ett hopkok av de flesta filmgenrer, med höjdpunkter och bottennapp sida vid sida. Hur skulle filmen någonsin kunna förmedla eller överträffa det?

Förutom några ”dokumentärer” i PR-syfte (typ Fairytale The Movie om Alexander Rybaks år efter vinsten i ESC) finns egentligen bara Susanne Biers Livet är en schlager (2000) med manus av Jonas Gardell. Filmen fokuserar på fyrabarnsmamman Mona (Helena Bergström) som är besatt av schlagermusik. Hon jobbar som personlig assistent åt David (Jonas Karlsson) som har cerebral pares. Han spelar upp ett musikstycke för Mona, som i sin tur skriver text till musiken och skickar in den till de svenska uttagningarna för ESC mot Davids vilja.

Men så dyker den franska romantiska komedin Souvenir (2016) upp från ingenstans. Det är en av dessa filmer att se och förundras över att den alls blivit till. Isabelle Huppert, av alla människor, spelar Liliane – en uttråkad kvinna vars liv består av monotont arbete på en pathéfabrik och ensamma kvällar framför tv:n med en drink i handen. Men hon har ett förflutet som sångerskan Laura som gjorde stor succé i Eurovisionen för Frankrike för många år sedan. Hon kom tvåa, slagen endast av ABBA. Inte fy skam det. (Men ändå, som en av hennes medarbetare säger när sanningen om hennes identitet uppdagas: du borde ha vunnit men de fuskade säkert, svenskarna!)

I filmen är det den unga boxaren Jean (Kévin Azaïs) som återupptäcker Liliane och övertalar henne att göra comeback som Laura, först inför boxningsklubben och halventusiastiska pensionärer på ett äldreboende. Sedan: den franska eurovisionsuttagningen.

Filmen är sockervadd, så tunn att den knappt skulle finnas vore det inte för Hupperts charm och utstrålning. Och comeback-sången Joli Garçon är ett riktigt örhänge. Ja, faktiskt skulle sången få min röst i årets tävling om Isabelle Huppert framförde den. Men så är jag också svag för lätta, smått smöriga franska bagateller, både i musik- och filmform.

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 maj 2017.

tisdag 16 maj 2017

The Real American Horror Story

Jordan Peele är främst känd som ena halvan i humorduon Key & Peele, vars sketchkomedishow med samma namn fokuserade mycket på rasism, fördomar och samhällsnormer. Nu långfilmsdebuterar han med Get Out (finländsk premiär 5 maj).

I centrum hittar vi Chris (Daniel Kaluuya) som tillsammans med sin flickvän Rose (Allison Williams) ska träffa hennes föräldrar för första gången. Att träffa släkten är alltid potentiellt obekvämt men än mer illa till mods känner sig Chris när han inser att föräldrarna inte vet att han är svart. ”Oroa dig inte, mina föräldrar är inte rasister” säger Rose och menar att hennes pappa skulle ha röstat på Obama en tredje gång om han bara kunnat. Men Chris vet att vardagsrasismen lever väl även hos vita, välmenande liberaler. Ja, kanske alldeles särskilt väl hos just dem.

Premissen känns igen från Stanley Kramers dramakomedi Guess Who’s Coming to Dinner (1967), men regissören och manusförfattaren Peele har andra planer för Get Out. Istället för ett lättsamt drama med ett budskap bjuds vi på en regelrätt skräckfilm, och en riktigt bra sådan dessutom. Men Peele nöjer sig inte med det – det finns en orsak till att han själv kallar filmen för en socialthriller – utan väver in bitande satir och samhällskritik i varje scen.

Det markanta med Get Out är just det, att den inte är det ena eller det andra utan allt samtidigt: en bitande social kritik och en effektiv, underhållande thriller med komiska inslag. Dessa olika grepp tar inte ut varandra utan samverkar för att skapa en film där det är nästintill omöjligt att komma åt precis alla dimensioner under en och samma visning. Det är en film att se om.

I en intervju med Terry Gross på NPR påpekar Peele att de bästa och mest effektiva skräckfilmerna alltid bottnar i en verklig rädsla. I en amerikansk kontext finns det filmer som undersöker alla sorters skräck förutom just etnicitet i en modern kontext. Peele såg ett tomrum som behövde fyllas.

Att vara svart i USA är att ständigt få höra att en ser rasism där den inte finns. Peele ville därför göra en film där publiken oberoende av etnicitet ständigt medvetandegörs om de mikroaggressioner och alluderingar till etnicitet som Chris utsätts för, och som i förlängningen är en del av vardagen för rasifierade.

I sin recension av Get Out skrev Alonso Duralde att Get Out handlar om svarta människors rädsla för vita människors rädsla för svarta människor. Det är ytterst smart att använda sig av skräckfilmens konventioner för att utforska just detta. Det är en genre som allt som oftast porträtterar vita kvinnor som oskyldiga överlevare och svarta män som statister, mördade redan under filmens första 10 minuter. Amy Nicholson sammanfattar det väl i sin recension av Get Out: i de flesta slasherfilmer skulle en kille som Chris dö först, men Peele tar fasta på hur klichén fått allt om bakfoten – unga svarta män vet definitivt att deras liv är i fara från första stund.

Därför är också inledningsscenen i Get Out så genial och tongivande: en människa går ensam på en mörk gata i ett område hen inte känner till. Men här är det inte en vit kvinna i ett slumområde utan en svart man i ett vitt, välbärgat villaområde. En bil kör förbi, saktar ner. Tankarna går till Trayvon Martin – 17-åringen som sköts ihjäl i ett grindsamhälle i Florida – och faran är alldeles skrämmande påtaglig, verklig och befogad.

Publicerad i Åbo Underrättelser 28 april 2017.

söndag 26 mars 2017

Illa åldrande Kong

Jag minns när jag såg Peter Jacksons version av King Kong första gången. Jag gick i gymnasiet och cyklade till biografen i Iso Omena för se den i en nästan tom biosalong. Jag hade sovit mig genom Jacksons första Sagan om ringen-film och undvikit de två efterföljande, men ändå förstod jag att Jackson var någon som kunde blåsa liv i Kong, som kunde leverera något stort, något episkt. Och jag minns att jag var imponerad, av effekterna, av Kong.

Det här var 2005 och filmvärlden var främst intresserad av specialeffekter. Vad var möjligt, vilka gränser gick att tänja. Och Jackson var en som tänjde, särskilt gällande motion capture, alltså lagringen av rörelser för att få datagjorda karaktärer att röra sig som riktiga människor eller djur. Kong spelades därför av Andy Serkis, redan då känd som Gollum från Jacksons Tolkien-universum.

Andra gången jag såg Jacksons jätteapa var för bara några dagar sedan. Den nya Kong: Skull Island fick en vän till mig att återbesöka Jacksons version och efteråt bad han mig ta en titt. Var det bara han som tyckte att det var rent ut sagt omöjligt att se om den? Jag tittade och kunde snabbt konstatera att han hade rätt. Filmen hade åldrats allt annat än väl.

Specialeffekterna, som mitt tonårsjag hade imponerats så av, påminde mig om äldre filmer där karaktärerna sitter i en bil och vägen syns som en film bakom dem. Det var plötsligt helt övertydligt att skådespelarna hade spelat in sina scener framför en green screen. Jämfört med den nyaste Kong-filmen såg det verkligt billigt ut. Det var även mycket annat med Jacksons film som förvirrade mig. Kameraarbetet är ojämnt, tonen pendlar mellan pampigt allvar och buskishumor, den är evighetslång: det tar dem över en timme att ens komma fram till dödskalleön! Allt detta hade jag glömt.

Det fick mig att fundera på Kong: Skull Island. Än en gång imponerades jag av effekterna, av Kong och hans kamp mot de övriga djuren på ön. Men resten då? Kommer jag att se om filmen om 12 år och ha samma reaktion som med Jacksons version? Risken finns. Kongs förbannelse är nämligen att berättelsen inte är lika intressant som fenomenet i sig. Det betyder att varje ny installation uppdaterar apan och effekterna, medan ramberättelsen är i det närmaste reaktionär. Karaktärgalleriet är ständigt någon variant av den skjutglada, den giriga, den smågalna, den sensibla, Kvinnan, Kong. Ingredienserna varierar - Kong är antingen monster eller antihjälte - men soppan är densamma.

Trots detta har Kong levt ett imponerande långt filmliv. Den ikoniska jätteapan gjorde sin filmdebut redan 1933 efter att ha skapats av Merian C. Cooper, en man som på grund av sin livslånga fascination för gorillor ville göra en ”terror gorilla picture”. Eftersom Cooper tyckte om slagkraftiga ord som började på bokstaven k fick apan heta Kong och resultatet blev den numera legendariska King Kong. Därefter har det genom filmhistorien gjorts flertalet nyfilmatiseringar och sidoprojekt. Och intresset för Kong verkar inte svalna, tvärtom. Redan om tre år får vi en ny chans att evaluera specialeffekterna kring Kong. Då ska Godzilla vs. Kong realiseras. Min totalt riskfria gissning är att effekterna kommer att vinna över handling även här.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 mars 2017.

lördag 25 mars 2017

Beauty and the Beast

Såg nyversionen av Beauty and the Beast.

I sin recension i The New Yorker skrev Anthony Lane "Still, the sheer dexterity is overwhelming, and only the sternest viewer will be able to resist the onslaught of such thoroughly marketed magic. Beauty and the Beast is delectably done; when it’s over, though, and when the spell is snapped, it melts away, like cotton candy on the tongue."


Jag tror att jag kanske hör till kategorin "sternest viewer" för jag kände mig mycket oimponerad av filmen. Allt den åstadkom var att få mig att vilja se den animerade versionen istället. Det som var lika var sämre och det som hade lagts till var inte bra nog. 


Visst var det stundvis kittlande att få höra de gamla sångerna igen,  scenen där de dansar var vacker 
och Emma Thompson var charmig som alltid MEN Emma Watson var mer kompetent än intressant, jag hade svårt att se att det fanns någon kemi mellan henne och Odjuret alls, Gaston var än mer störande, Le Fou överdriven, backstoryn onödig (Paris? What?), tingen (klockan, kandelabern etc.) oändligt mycket mindre charmiga och sångerna sjungna med mindre känsla än i den animerade filmen.

Och som jag redan skrev på FB: det värsta med Skönheten och odjuret är det olyckliga slutet. Gråter varje gång odjuret förvandlas till den där tråkiga, charmlösa prinsen.




fredag 24 mars 2017

Hell or High Water, Hidden Figures, Tom of Finland

Några filmer jag sett:

Hell or High Water

En modern western/thriller fylld av överraskningar. Ben Foster och Chris Pine spelar bröder som rånar banker, men varför - det får vi inte veta från början. I hasorna har de Jeff Bridges nästan-pensionerade polis. En förvånansvärt lågmäld och mångbottnad film som pumpar nytt liv in i den ganska slitna westerngenren. Rekommenderas!

Hidden Figures

Åh vad jag tyckte om den här filmen! Produktionsmässigt är den ytterst konventionell och märkbart slätstruken, men Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe fyller den med så mycket liv att den fullständigt vibrerar när de får spelar ut hela sitt register. En fascinerande sannsaga som tyvärr Hollywoodifierats onödigt mycket (inklusive Kevin Costner som totalt onödig White Savior) men som förblir en viktig påminnelse om hur många många öden som förblivit osedda. Så nära feelgood en film om rasism och sexism kan komma. 

Tom of Finland

En finsk blockbuster - om det finns sådana. Berättelsen om Touko Laaksonen är långt en enmansshow av Pekka Strang som spelar mjukt och tillbakahållet. Dome Karukoski regisserar med säker hand men filmen verkar ibland osäker på vilken berättelse den vill berätta. Det göra att den ibland känns ofokuserad, lite för bred i sitt tilltal och lite för lång. Det var också något som gjorde att jag såg filmen snarare än levde den. Jag hade svårt att förlora mig i berättelsen. Jag måste fundera lite mera på varför det var så.

torsdag 23 mars 2017

Den diskriminerande släggan

Filmer baserade på verkliga händelser kan vara knepiga. Hur dechiffrerar vi vad som är verkligt och vad som bara är inspirerat av verkligheten? Vems verklighet är det som åsyftas? Och slutligen: är det viktigt?

Film är konstruktioner och det säger sig självt att det kan krävas modifieringar i en berättelse för att den ska bli en koherent helhet, för att den ska bli njutbar och intressant helt enkelt. Men när modifikationerna förändrar vår bild av historien, när vi blandar ihop fakta och fiktion – då kan det bli farligt. Särskilt om filmen i fråga försöker säga något, försöker berätta hur det egentligen gick till.

Hidden Figures (premiär i onsdags) baserar sig på Margot Lee Shetterlys bok “Hidden Figures: The American Dream and the Untold Story of the Black Women Mathematicians Who Helped Win the Space Race” och fokuserar på tre kvinnor: Katherine Johnson (Taraji P. Henson), Dorothy Vaughan (Octavia Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). De jobbade som “computers” på NASA, i ett högst segregerat Virginia. Som svarta kvinnor fick de kämpa mot såväl rasism som sexism.

Historiker och människor med erfarenhet av rymdprogrammet verkar vara eniga om att filmen vetenskapligt håller sig till sanningen. Allt från manualer till hur NASAs parkering såg ut 1961 har faktagranskats. Att de tre kvinnorna var kollegor men inte bästa vänner som i filmen känns som en rätt harmlös förändring, gjord för att kunna berätta tre viktiga livsöden smidigare.

Betydligt mer problematiskt är filmens white saviour-narrativ, något vi ofta ser i filmer. Det är alltså frågan om vita människor som hjälper/räddar icke-vita i kampen om frihet och rättvisa.

I Hidden Figures finns Katherine Johnsons chef Al Harrison, spelad av Kevin Costner. I en scen tar Harrison en slägga och slår ner skylten utanför de svarta kvinnornas badrum. ”Here at NASA, we all pee the same color” säger han sedan. Här på NASA pissar vi alla samma färg. Det är Al Harrisons stora stund i filmen. Problemet med scenen är inte att Harrison äntligen får upp ögonen för segregeringen. Problemet med scenen är att det aldrig hände på riktigt.

Det krävdes nämligen inte att en vit man slog ner badrumsskylten för att Katherine Johnson skulle slippa springa flera kilometer för att hitta en toalett – hon struntade nämligen i skyltarna. Hon gick på den toalett som var närmast och lät sig inte kuvas när någon protesterade. En annan kvinna, Miriam Mann, plockade regelbundet bort liknande skyltar i cafeterian och stoppade dem i handväskan, tills de slutligen försvann helt och hållet.

Dessa kvinnor hade säkert vita allierade, men de kämpade på egen hand, varje dag. De var starka och modiga och det är respektlöst att ta ifrån dem dessa handlingar och sätta dem i händerna på vita män och kvinnor.

Hidden Figures vill att vi ska få se dessa kvinnor som osynliggjorts genom historien - den vill berätta deras historia! - men Hollywood lyckas ändå förminska deras kamp. Det är så strukturell diskriminering ser ut.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 mars 2017.